Välkommen till filmvisning, miniknytis och goda samtal. Jag kokar te, bakar något till eller bjuder på en liten maträtt. Alla få bidra till knytsbordet som vi intar till film och samtal. Vid frågor får ni gärna maila mig, <a href= mailto:fantom098@hotmail.com target= _blank target="_blank">fantom098@hotmail.com</a>. Kom gärna i god tid, så att vi kan starta filmen senast kl 19.00.~~<img alt= smiley height= 20 src= http://www.citypolarna.se/ckeditor/plugins/smiley/images/regular_smile.gif title= smiley width= 20 >
Short Term 12 (Destin Cretton, 2014, 1 tim 33 min) Imdb 8,0
Drama
Skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr, m fl
Mångfaldigt prisbelönade filmen Short Term 12, tillika namnet på ett hem för utsatta tonåringar någonstans på amerikanska västkusten. Via boende och assistenter får vi följa det dagliga livet som även omfattar en del extraordinära händelser. Allt bygger på personliga erfarenheter av den hawaiianske filmskolestudenten Destin Daniel Cretton, vilka i processen först blev till en akademisk avhandling och så småningom även denna mångprisbelönta spelfilm.
Grace och Mason, bägge med problematisk uppväxt, arbetar tillsammans på hemmet och lever även ihop privat. Deras oftast harmoniska relation sätts på kant när Grace blir gravid och tvingas konfrontera sitt förflutna.
Samtidigt anländer en nykomling, den aggressiva, självskadande och konstnärligt begåvade Jayden. Grace och Jayden får snabbt en nära kontakt, tveklöst hjälpt av att Grace själv genomgått en liknande historik.
Detta är amerikansk ärke-independent med handkamera, mumlig dialog och pling-plonkigt soundtrack. Sådana anspråksfulla anspråkslösheter och även någon lite väl förenklad problemlösning får dock medvind av den realistiska inramningen; stundtals känns filmen rent dokumentär, säkerligen som följd av regissör Crettons egen förstahandserfarenhet av miljöerna. Det är lyhört återgivet.
Väsentlig kvalitet serveras även av ett gäng fräscha skådespelaransikten, av vilka Brie Larson (Grace) och Kaitlyn Dever (Jayden) borde bli nya indie queens. I stort sett hela ensemblen samspelar avslappnat och sympatiskt, framhållas ska särskilt Keith Stansfield, vars rollkaraktär Marcus har gjort rätt i att välja bitsk rap och coola rhymes som medel att hantera livets dysfunktioner.
