Social distansering. En nödvändighet för minskad smittspridning, eller ett förödande tilltag som får världens ensammaste folk att bli ännu mer ensamt? I ett land där ensamhet betraktas som en av våra största samhällsutmaningar kan uppmaningen till begränsade sociala kontakter få ödesdigra konsekvenser.
Känn efter en stund. I ett land där miljoner människor upplever ofrivillig ensamhet, vilka effekter kan uppmaningen till social distansering då få? Visst, de sociala begränsningarna handlar givetvis om de mer fysiska och nära kontakterna, men risken är överhängande att uppmaningen övertolkas. Med följden att världens ensammaste folk blir ännu mer ensamt. I denna exceptionella situation, behöver vi då inte uppmana till social innovation snarare än distansering?
Att social interaktion är ett grundläggande behov har blivit väldigt tydligt under den senaste tiden med sociala begränsningar. Vi anpassar oss och socialiserar efter bästa förmåga. Den sociala innovationsförmågan är hög. Mellan de italienska balkongerna hörs skönsång, i Danmark planeras det redan för en gigantisk folkfest på Rådhuspladsen i Köpenhamn när vi kommit ut på andra sidan. Och i Wuhan sitter en svensk hockeytränare isolerad sedan 1,5 månad tillbaka och menar att det han längtar allra mest efter just nu, det är att kunna se en annan människa in i ögonen.
Det är nu som detta, ett av våra allra mest grundläggande behov, kommer till ytan och ger sig tillkänna. Det är nu, när vi brutalt tvingas till ofrivillig social isolering, som det medvetandegörs för så många. Att vi är skapta för social interaktion. Plötsligt är något som vi tidigare tagit för givet inte längre där.
Hur umgås vi när vi inte längre får umgås? Den koden försöker vi nu knäcka. Den sociala innovationsförmågan flödar och goda exempel på hur vi socialiserar samtidigt som vi är rädda om varandra är många. Grannar går ihop och börjar shoppa åt de som behöver det och utegymmen nyttjas som aldrig förr.
På aktivitetssajten Citypolarna.se har aktiviteterna ändrat karaktär. De är mindre och i synnerhet två aktiviteter dominerar; naturpromenader och stödmiddagar på café och restaurang.
Vi behöver alla hantera, bearbeta och få utlopp för denna pressade situation. Här utgör socialt umgänge en fullständigt nödvändig ventil. Vi måste fortsätta att umgås. Fortsätta att se varandra i ögonen. Men vi måste göra det med gott omdöme och stor försiktigt.
När vi väl klarat av det här, låt oss tillsammans ta den unika chans som då kommer att uppenbara sig. Låt oss lyfta Sverige från det sociala u-land vi hittills framstått som, till en plats där vi på riktigt ser och engagerar oss i varandra. Vi har världens chans att komma ur vår sociala isolering såväl bokstavligt som bildligt talat. Låt oss ta den här chansen!
Eller som hockeytränaren i Wuhan uttryckte det, det handlar om att se en annan människa i ögonen.
Christian Altenius
