Vi har vattenavbrott här i mitt kvarter i Malmö just nu. Mellan 20-04. Jag går till kranen för att ta ett glas vatten, det kommer bara en liten splutt. Jag har hackat lök och vill vaska av mig, det blir till en splutt där med. Måhända ett i-landsproblem, men jag börjar genast kallsvettas. Minnen plockas fram ur fjärran och jag drar mig till minnes det tillfället när jag kände en fruktansvärd panik bytas ut i en bubblande och ohämmade lycka. Den gången jag var utan vatten riktigt länge, och sedan fann det.
Det var faktiskt här hemma i Sverige. I den vackra sörmländska skärgården, närmare bestämt. Jag och mitt ex hade varit ute med båten en veckas tid och njutit av den fantastiska sommaren 2002. Framemot eftermiddagen låg vi långt ute i Hävringebukten, långt från närmsta fastland. Vi skulle bara ta ett sista dopp, och sedan kvickt in till Nyköping för att finna nattvila, och framför allt, bunkra vatten. Vi hade typ en 1,5 l flaska kvar för oss båda, så det borde ju räcka. Men så, när vi stod i begrepp att ge oss av, så startar inte motorn. Naturligtvis... Inga problem, tänkte vi. Vi har allt vi behöver för att klara en kväll här ute. Motorn behöver nog bara vila lite, den har betett sig så förut.
Kvällen fortlöper, vi käkar middag, dricker lite te, och har kanske en halv flaska kvar nu. Det borde väl kunna räcka till imorogn bitti. Det gör det också, med hjälp av tandborstning i sjövatten och så. Men den lilla skvätt som är kvar konsumeras raskt vid frukost. Solen gassar redan för fullt. Motorn förblir lika tyst som tidigare. Inga andra båtar i sikte. Nåväl, jag börjar meka lite förstrött, utan att egentligen veta vad jag ska meka med. Mest för syns skull liksom.
Tänker inte egentligen så mycket på att vi faktiskt inte har något vatten kvar nu. Big deal. Vi har ju annat. Typ juice och cola :) De första timmarna känner vi oss bara just törstiga, men sedan, vid lunchtid, börjar det hända saker. Det är som om kroppen börjar protestera. En slags krypande känsla om att något är på tok inombords. En obehaglig känsla av att inte kunna tillfredställa kroppens grundläggande behov. Att maskineriet inte får det drivmedel den behöver och nu börjar hacka. Till slut tar den där obehagliga känslan över handen, och efter 6 timmar helt utan vatten är det i stort sett det enda som upptar ens tankar. Det kan kanske låta en smula larvigt, 6 ynka timmar, men prova den varmaste sommaren i mannaminne, utan skydd, och därtill fysiskt arbete med motorn, så är det pltösligt en helt annan femma.
Vi rotar igenom kabinen. Något drickbart måste ju finnas. Och titta där, kikärter på burk! Och majs! Vi slörpar i oss det vatten som finns i konserverna. Det blir inte mycket, men det känns som den finaste champagne! Vi kokar lite te på ytvattnet, vilket så här i efterhand inte var så smart eftersom te är vätskeutdrivande... Men i den situationen tänker man inte logiskt. Kroppen tvingar dig till att fixa fram vätska, till varje pris. Jag kommer ihåg att vi till o med silade krossade tomater genom ett kaffefilter, bara för att komma åt den sista vätskan vi hade ombord...
Nu, när all vätska verkligen är slut, och seneftermiddagen börjar närma sig, börjar känslan bli alltmer desperat. Att beskriva känslan är näst intill omöjligt, för det är inte längre alls samma känsla som att vara törstig, utan den kan snarare jämföras med känslan av att inte få luft. Ja, ungefär så känns det. Du drar liksom efter andan, men det är inte luft du behöver, utan vatten. Så du drar allt häftigare efter andan. Du kippar bara efter ännu mer luft. Mm, nu kan man börja prata panikkänsla, för det enda man kan tänka på nu, det är att man MÅSTE få tag på vatten, nu!
I desperationen skakar jag motorn, och upptäcker då en lös infästning. Med knyckiga rörelser får jag dit sladden, och motorn går igång i ett huj. Vi styr i full fart mot närmaste land. Skit i Nyköping, nu tar vi vilken civilisation som helst! Jag ser något i fjärran som ser ut som en slags camping. Jo, visst är det en brygga där framme. Vi håller andan när vi närmar oss. Först tror jag att det är en hägring, men där vid bryggfästet, är det inte en kran, med en skylt som det står "Vatten" på? Jo, det är det, banne mig!
Jag minns än i dag de där sista 20 metrarna fram till bryggan så oerhört väl. Hur den panikartade desperata känslan plötsligt förbyttes i vild glädje och lättnad. Jag minns att jag sket i att förtöja båten, utan bara kastade mig fram till kranen, satte hela huvudet under den, tittade upp i själva mynningen, bara för att jag inte ville missa känslan av den första droppen som kom ur kranen. Minns hur jag med blicken följde den där första droppen som kom, den 10-dels sekund det måste ha tagit för den att falla mot min kind. Men jag minns den så grymt väl! Måhända en smula högtravande, men det var känslan av att äntligen ha fått veta vad sann lycka är.
Jag har tänkt på just den här episoden så många gånger. Även om jag varit med om många saker i Afrika, så slår just den här grejen allt! Just eftersom den var så kontrastrik. Idyll som förbyttes i ett panik, som blev till idyll igen. Hm, I guess you had to be there. För det är klart att det låter bagatellartat det här. Men som sagt, prova fysiskt arbete i full sol, utan vatten en hel dag, så har ni känslan.
Kvällens vattenavbrott får mig också att reflektera över sårbarheten den urbana människan omgärdas av. Bräckligheten. Stäng av vattenledningen utanför och Värnhem stannar. Det får mig också att inse hur mycket vatten vi gör oss av med, ibland helt i onödan. Litervis går till spillo varje dag, bara för att man inte planerar sin vattenförbrukning, utan tar den för given. Och ja, vi har lyxen att göra så. Men så kommer ett avbrott likt det vi har just nu, och man blir alldeles ifrån sig. Lamslagen.
Ett hemligt tips till främmande makt: vill ni lamslå Sverige, stäng av vattnet. Och gör det helst antingen under en schlagerfinal eller ännu bättre: på julafton, kl.15. Då är Sverige ett land i kris!
Nu ska jag ta mig mitt sista glas vatten och gå o lägga mig. Jag vet att jag kommer att ha ett leende på läpparna i morgon bitti, när jag vrider på kranen och allt bara fungerar. När vattnet är tillbaka och jag ånyo kan andas ut. När jag kan säga åt min kropp att det bara var falskt larm, den här gången... :)
